10. Mogwai, “Hardcore Will Never Die, But You Will”

Hardcore Will Never Die, But You Will är det bästa post-rockalbumet i år, om det ens kan kallas för post-rock. Det är ingen hemlighet att Mogwai under de senaste åren försökt att röra sig från den explosiva, crescendobyggande musiken de gjort sig kända för med debutalbumet Young Team. Det är inte helt fel att säga att Hardcore Will Never Die, But You Will är albumet som Mr. Beast borde ha varit. Men samtidigt  är det kanske inte en hundraprocentig analys, för trots allt har Mr. Beast, likväl The Hawk is Howling varit en gedigen resa som lett till detta. Men tredje gången gillt, för det är inte förrän nu Mogwai har kunnat kallas för fullständigt bekväma med sitt nya sound och det blommar ut i ett förträffligt album som hämtar inspiration från alla håll och kanter.

På albumet presenteras mästerverk som ”Rano Pano”, ett stycke vars inspiration skulle kunna härledas till Kevin Shields tidigare alster och ”Mexican Grand Prix” som påminner om kontemporär indiepop. Men även Mogwais förflutna representeras av låtar som ”You’re Lionel Richie”, vilken kan kallas post-rock i den klassiska bemärkelsen. Helt enkelt en udda blandning av inspirationskällor som, om inte skapar årets bästa album, åtminstone årets bästa överraskning – till och med Mogwaipuritanerna bör öppna öronen för detta.

9. Rizzle Kicks, ”Stereo Typical”

Från OFWGKTA:s skugga slog Rizzle Kicks debutalbum till med kraften av en överraskande underdog. Skämtsamt kan Rizzle Kicks kallas för Storbritanniens Odd Future, men att verkligen mena det vore att underminera deras musik. Förutom att de båda grupperingarna är nyblivna, unga hip hop-debutanter, har deras musik inte mycket gemensamt. Medan Odd Future experimenterar med ett mörkare sound och internethumor, är Rizzle Kicks mer upbeat och klassiska i sin utformning. De blandar sköna beats med starka rim, reciterade med en charmigt brittisk dialekt.

Enligt de själva är de starkt influerade av hip hop av den gamla skolan, och det märks av. Men trots det  är Rizzle Kicks så nära unika man kan komma i sitt sound, vilket självklart tenderar att förstärka intresset för deras musik. På hip hop-scenen har Rizzle Kicks tveklöst bidragit med ett av årets starkaste album; definitivt bättre än megaduons Watch The Throne.

8. Frank Ocean, ”Nostalgia, Ultra”

Frank Ocean är en ”chorus guy” i Odd Future, egentligen inte mycket mer. Utöver debutalbumet har hans arbete i första hand varit att delta på diverse stycken som exempelvis Tyler the Creator’s ”She”. Han har inte speglats mycket i den mediastorm som orsakats av kollektivets debut, men även om han kanske är en av de mer utbytbara medlemmarna är hans talang och musik i tveklöst högsta klass bland sina kompanjoner.

Hans debutalbum, Nostalgia, Ultra är i första hand ett album av melodier från redan existerande låtar, exempelvis ”Hotel California” och ”Strawberry Swing”. Men Ocean har skrivit sina egna texter och smidigt byggt om låtarna, ett tveklöst vinnande koncept med hans röst som vapen. Låt inte det faktum att det kallas för ett R&B-album skrämmas, för även om det är genre som tillhör den mörkare delen av det gångna årtiondet med obehag som Chris Brown, återuppfinner och återupplivar Frank Ocean den. Olikt sina föregångare lyckas han skapa genuint artistisk och bra musik – och om man återuppfinner en hel genre, då förtjänar man en plats bland årets album.

7. Youth Lagoon, ”The Year of Hibernation”

Youth Lagoon, eller Trevor Powers, stod i princip helt ensam bakom produktionen av sitt album. Till sin hjälp hade han inget annat än kompisens hemmastudio. Att resultatet skulle bli ett av årets mest hyllade indiealbum kunde nog varken han eller någon annan förutse.

Det är ett album som både melodiskt och lyriskt utforskar drömmar. Precis som namnet indikerar är det tankar och idéer som skulle kunna uppkomma i stillsamt ide. Det är romantiskt och vackert – kanske det är Trevors sätt att säga farväl till tonåren? För rent tematiskt hör det hemma hos 17-åriga hjärtan och om en parallell fick dras skulle det vara till den sortens drömpop som bland annat Beach House representerar. Man kan helt enkelt i slutändan verkligen känna att det är ett album som Trevor Powers lagt ner hela sin själ i. Om man vill drömma sig bort under det kommande året, är det tveklöst bäst att göra det till Trevors sorgsna röst.

6. The Chemical Brothers, “Hanna: Original Motion Picture Soundtrack”

Det finns ett någorlunda utbrett problem inom filmmusiken som produceras i dag – att det är olyssningsbart utan filmen. Drive är ett praktexempel, där all musik på filmens soundtrack förutom de fem låtarna tagna från andra håll bara är bakgrundsljud tagna ur sin kontext. Det är speciellt ett problem för den elektroniska filmmusiken, och det är därför det är en starkt positiv överraskning att The Chemical Brothers lyckas ta sig ur fällan med en förträfflig skapelse intakt.

Visst, Hanna var kanske inte årets bästa film, men musiken var tillräckligt elegant för att höja helheten ett par nivåer. Det är ett album fyllt av stycken som med självsäker precision lyckas måla upp den kalla och hänsynslösa aura som filmen söker. Det är ett album så gediget producerat att om det nu inte hade stått ”Hanna” med stora bokstäver över omslaget, faktiskt skulle kunna misstas för ett självständigt album. Det ligger dock en viss ironi över det tvärtommoment som presenteras, ett bra soundtrack som dras med en medioker film. Men, åtminstone existerar det.