För att läsa första delen, klicka här.

5. Florence + The Machine, “Ceremonials”

Florence & The Machine kan vid första ögonkastet uppfattas som den typiska singer/songwritern – ett koncept man hört förr med artister som Feist, Joan As Police Woman, Lissie, Cat Power osv. Men vad mycket fel man kan ha, för hennes debutalbum överraskade med  en otroligt genuin och unik musik. Få artister har lyckats skapa lika makabra och dramatiska stycken om skivbolagsvärlden som Florence gjorde med ”Rabbit Heart (Raise It Up)”.

Ceremonials följer i samma fotspår, ännu en gång rör det sig om skapelser som definitivt kommer från Florence själv. Denna gång dock i ett mer musikaliskt storslaget format, på gränsen till orkestralisk musik som passar hennes röst som handen i handsken. Av hennes tveeggade diskografi är Ceremonials den skarpare sidan, och om det är som det sägs; att hon egendomligt upptäcktes sjungandes full på en offentligt toalett, då är det upp till alla att börja besöka offentliga toaletter oftare.

4. A$AP Rocky, “LiveloveA$AP”

Järnspikar, inte en till hip hop-artist som tar till sig knarkandet som någon sorts image. Världen har ju redan utsatts för bland annat Wiz Khalifa och Snoop Dogg, behövs verkligen en till? Egentligen inte, men samtidigt är A$AP Rockys album det mest geniala och välproducerade hip hop-albumet i år. Det är musik bättre än vad de två nämnda någonsin kommer kunna skapa.

Det finns två saker över alla andra som bidrar till att A$AP Rockys album är så oerhört bra. Det första är att beatsen är otroligt stilistiska och välgjorda, varenda ett – speciellt de av producenten Clams Casino. De följer alla samma sorts chillwave-tema som gör att det här, olikt exempelvis Wiz Khalifas musik, faktiskt skulle vara bra musik att röka på till. Det andra är att Rockys rap passar helt perfekt till beatsen, vilket kan vara en produkt av att allt knarkande har gjort honom lika seg som själva musiken. Oavsett fungerar det alldeles utmärkt och skapar ett album som fängslar en helt och hållet de cirka 54 minuterna det spelar.

3. Los Campesinos!, ”Hello Sadness”

Los Campesinos! är ett produktivt band. Under de fyra åren sedan debuten har de lyckat släppa hela fyra album. Visserligen är de inte ensamma om att verka ha en näst intill evig källa till kreativitet, men det som gör deras prestationer så förvånansvärda är hur de alltid lyckas hålla en sådan kvalitet. Deras två första album, Hold on Now, Youngster och We Are Beautiful, We Are Doomed skulle konkurrerat om dessa platser på 2008:s dito, om den hade funnits.

Deras fjärde konstellation, Hello Sadness, är ett album i deras klassiska anda. Precis som tidigare möts man ännu en gång av den tydliga walesiska dialekten, genial lyrik, ett hav av instrument och någon sorts melankolisk hets i varje låt. Dock har de två sista punkterna tonats ner en bit och det ger intrycket av en musikalisk mognad. Överanvändandet av instrument för hetseffekt är inte längre lika närvarande och den nästan obehagliga nivån av sarkasm som deras musik alltid utstrålat har dämpats. Helt enkelt har Los Campesinos! efter år i leken, precis som de flesta artisterna gör, mognat och skapat ett album i enlighet med den processen. Fortfarande använder de sig av samma sound i grund och botten, men ändå slutar de aldrig att förvåna.

2. M83, “Hurry Up, We’re Dreaming”

Med Hurry Up, We’re Dreaming ställer sig inte M83 ännu en gång vid sidan av – från att med tidigare album endast ha snuddat på de franska topplistorna till att stabilt besöka i princip varenda topplista i världen är det här albumet som kommer föra (och redan för) M83 mot strålkastarna. Det är en storslagen skapelse, både till storleken och det musikaliska. Att det just nu sönderlyssnas och hyllas världen över har en anledning.

Det är ett mästerligt album. Anthony Gonzalez, personen som är M83 presenterar med sina oerhörda 22 låtar ett album som i likhet med Mogwais senaste är lika svårdefinierat genremässigt. Lika väl som det skulle kallas drömpop med stycken som ”Wait” och shoegaze med stycken som ”New Map” kan det också kallas (ja, på riktigt) arenarock med stycken som ”Reunion”. Att Anthony Gonzalez skulle föra sin karriär framåt med kanske sitt bästa album hittills så här på höstens kant var det nog ingen som förväntade sig efter det närmast deprimerande musikåret 2011.

1. Fleet Foxes, ”Helplessness Blues”

Om ett musikaliskt gyllene snitt existerar är det Fleet Foxes Helplessness Blues. Det är ett sådant album som kommer definiera ett bands hela karriär, en storslagen epos som för alltid kommer att nämnas i intervjuer och viljas spela på konserter. Att Fleet Foxes kommer producera något av samma klass igen är tveksamt, men det gör inget – för Helplessness Blues är deras permanenta avstamp i musikvärlden. Musikaliskt kommer Helplessness Blues vara för Fleet Foxes vad 70-talet är för David Bowie.

Inte mycket skiljer sig rent musikaliskt från Fleet Foxes självbetitlade debut. Helplessness Blues känns snarare som ett raffinerat försök på samma sak. Fortfarande är det 60-talets folkmusik som inspirerar starkt och fortfarande spökar Pecknolds sentimentala röst bland samma instrument. Skillnaden är dock att Helplessness Blues, som ett andra försök, blir vad deras debut aldrig lyckades bli – och resultatet är ett album som tveklöst redan nu kan konkurrera om de högsta platserna på de listor som kommer dyka upp när decenniet väl tar slut. Det här är utan någon som helst tvekan det bästa albumet i år.