Det första musikaliska minnet beskriver Anders som då han stängde in sig i sin systers garderob och spelade in någon slags blandning mellan enmansteater och musiksnuttar. En dokumentering av tankarna hos en femåring på tidigt åttiotal helt enkelt. Idag, några decennier senare, har mycket hänt men vissa delar av låtskrivarprocessen verkar han ha behållit.
”För mig handlar det mycket just om att skärma av och att lita på att det jag har inom mig är tillräckligt. Texterna blir summan av de intryck och tankar som för tillfället finns där och när jag skriver befriar jag mig från dem och ger plats åt nya tankar”, berättar han.
Anders som femåring gjorde dessutom mer för det senare artistskapet än att endast fastställa normen för låtskapandet; han påbörjade också det som skulle komma att bli ett livslångt slagverksintresse. Efter att ha fått sitt första trumset vid fem års ålder började han ivrigt spela.
”Jag är uppvuxen i ett hus på landet så jag kunde spela utan att störa någon. Jag bankade dock sönder det första trumsetet ganska snabbt och mina snälla föräldrar fick köpa ett nytt som var bättre.”
Efter 15 år i Köping flyttade Anders till Stockholm och började musikgymnasium för att sedan studera trummor i USA under ett år på Los Angeles Music Academy. Trots att hans musik inte tydligt är influerad av slagverk utan mer akustisk och med mycket stråkar, så tycker ändå Anders att man kan höra vissa tecken på bakgrunden som trummis i musiken.
”Min grund som slagverkare tror jag har format mitt gitarrspel på det sättet att det är mer perkussivt och rytmiskt och att det i sig bidrar till ett visst driv och sväng. Jag gillar även att stampa med foten hårt i golvet ibland när jag spelar och kanske är det substitutet för bastrumman”, säger han.
Men att göra trumbeats på gitarren vill han inte utan förklarar eventuellt trummande på den som något annat.
”Ibland får jag lite feeling och slår på den. När man vill få ut mer av gitarren än vad speltekniken tillåter kan nästa steg bli att sopa till den helt enkelt.”
af Scherps andra album ”Waiting For The Sweet Return Of A Friend” släpptes så sent som i höstas på den egna labeln I Woke Up men arbetet med ett tredje album har redan börjat.
”Jag rör mig snabbt framåt och då blir musiken lätt gammal fort, i alla fall för mig själv. Dels kan det vara låtar man haft inom sig ett tag och sen är ofta inspelningsprocessen lång”, säger han.
Albumet är ingen konceptskiva på det sättet att den är direkt tematisk men Anders säger ändå att alla låtarna knyter an till en viss känsla vilket gör att skivan inte blir spretig. Den tredje skivan som planeras komma ut i vår kan dock komma att rymma olika stilar.
”Jag klurar lite på att släppa en vinyl där A- och B-sidorna har två olika stämningar. De låtgrunder jag spelat in hittills är mycket mer direkta än de tidigare skivorna och kommer att spegla hur musiken låter live. Jag spelar med två fantastiska musiker från stråkkvartetten Stockholm Strings och har även med trombon, valthorn och basklarinett på skivan så det blir en hel del klassisk instrumentering. Samtidigt blir det fler poppiga förtecken eftersom jag dammat av trummorna och basen igen. Min idé är att göra B-sidan mer avskalad och minimalistisk om jag bara kan hålla mig från att bygga upp arrangemangen. Kanske bara gitarr och sång… och något annat litet fint.”
Kanske är det i och med att tredje skivan släpps som af Scherp får sitt stora break. Om man ska tro DN så är det i alla fall sannolikt med tanke på att tidningen har listat honom som en av de artister som antagligen kommer att slå igenom år 2012.
I och med albumsläppet är en release-spelning på Fotografiska planerad till den tredje maj. Fram till dess blir det att sitta i den stora studion med trägolv på Frejgatan och spela in fram på småtimmarna, vilket ju inte låter fy skam. Och han verkar också ganska så nöjd med livet som det är nu. I framtiden vill han helt enkelt ”göra det jag gör nu fast mera!”
Se af Scherp spela akustiska sessions på: http://www.ilovesweden.net/!/sessions/afscherp/
af Scherp på facebook: http://www.facebook.com/afscherp
Text: Johanna Gafvelin
Fotograf: Alena Sucher
