Jil Sander

Det är Bret Easton Ellis karaktär Patrick Bateman från American Psycho som gör entré på catwalken till ett soundtrack av Nine Inch Nails Closer hos Raf Simons för Jil Sander. Utvecklingen från sommar-säsongen hittas närmast i rummet som den visades i – en kliniskt ren, glänsande svart kub. Plastliknande nylon varvas med läder, vilket är det dominerande materialet. I designerns egna ord till Style.com är mannen som vi såg “A very luxurious man who’s daring with material”. Finns det någon som kan göra en serie av helsvarta looks kontinuerligt intressant så är det Raf Simons. Gömt i låtvalet, materialvalet och referensvalet finns en liten hint tillbaka till en av Simons gamla kollektioner för sitt eget märke. Fetishism var temat och det var påtagligt även här. Men som Marc Jacobs underströk med sin höstkollektion för Louis Vuitton 2011 – fetishism handlar inte nödvändigtvis om sex, utan besatthet och näst intill beroende av produkten. Där har vi modet. Återknyt till karaktären bakom det hela: Patrick Bateman som har ett rent fetishistiskt förhållande till det yttre, inte minst mode. Hur annars förklarar man hans panikartade reaktion när någon har ett bättre visitkort – bättre färg och bättre typsnitt – än honom? (Viktigt att tillägga är att inbjudan till visningen kom i form av ett businesscard.)

Jil-klienter får börja göra upp höstbudgeten redan nu – allt det där lädret kommer inte vara billigt. Mer tillgängligt, och kanske till och med mer tilltalande och framförallt mest etiskt, är de stickade tröjorna med motiv av dinosaurier, valar och stereos – en påminnelse om barndomens oskuld som föregått försöket att ta till sin ”maktposition” i samhället. De innehöll där en idé om maskulinitetskomplex -koppla återigen till American Psycho. Simons förklarar för i-D “the psychology of man; the man who stays a boy but he also has a family, he might have children, be a rock star, a business man, a dangerous man, an isolated man, a social man, a sexual man.” Mest oemotståndligt är höstens manbag; formad som en klassisk amerikansk lunchpåse i papper, som en fortsättning på succén han uppnådde med sin market bag i somras.

Det som gör detta till en kollektion för Jil Sander snarare än för Raf Simons är delvis materialkostnaderna (let’s be honest) och att det är en mer vuxen man vi ser. Husets arv finner vi i materialen och den fläckfria konstruktionen. Visionen är helt och hållet Raf Simons, och för hösten är den iskall, brutal och sublim.

 

Burberry Prorsum

Burberry är framförallt synonymt med en sak: Brittiskt. Det är något som Christopher Bailey kontinuerligt har en infusion av sina kollektioner med och som han själv hyser en stor förkärlek till. Är man lagd på lika sätt som honom så är hans höstkollektion omöjlig att inte falla för. “God damn Europeans! Take me back to beautiful England” sjunger PJ Harvey i låten The Last Living Rose från sitt senaste album. Det känns passande att dra upp denna fras då den brittiska känslan som Burberry tillför till Milanos herrmodevecka bryter av all italiana. Hela låten skulle ensamt kunna stå bakom kollektionen som inspiration, förutom att ironin och de politiska kommentarerna som ligger inlindade i orden och sången inte existererar hos Bailey. För honom är det hundra procent kärlek till allt som är England. Han är mannen som passionerat presenterade en amatör-youtube-video föreställande en vit Londongata från 2010-års snöoväder som inspiration till höstkollektionen 2011. Denna kärlek och fascination för vädret kan kännas löjlig, men sanningen är att Burberry inte kunde hittat en bättre match.

Ska man tro på Fantastic Man så är det den elfte looken som ska summera en kollektion. Hos Burberry är den en mac-jacka i beige gabardine med en panel av brunt och senapsgult vid fållen, buren över en grå yllekostym och med paraplyet i högsta hand. Klassiskt med en twist. Den murriga landsbyggden under en stereotypiskt grå Londonhimmel är konstant närvarande. Militärinspirationen är en del av Burberry-arvet och quiltade jackor ser ut att komma direkt från landsbygden. Burberry är en konstant som alltid rör sig kring ett tema: trenchcoaten och brittiskheten. På ett fantastiskt sätt lyckas Christopher Bailey göra det intressant gång på gång, och han har en enorm beundrarskara. Som modehuset med flest facebook-fans (imponerande 10+ miljoner) finns det bara en sak att säga (för att vara mycket brittisk och slänga sig med dåliga puns); Rule Burberry, Burberry rule the world, Britons never ever, ever shall be slaves.

 

Prada

Makt. Det är ett ord som kort och gott summerar vad Pradas visning handlade om. Och det är så det känns. Det är så det känns när man ser Gary Oldman marschera ut på den gigantiska mattan som lagts ut för honom och hans skådespelarkollegor. Ingen annan av skådespelarna som de lyckats värva håller lugnet på samma sätt som Oldman, och han känns som den perfekte att stänga en visning som denna. Precis innan honom klev Adrien Brody ut i en imperialiskt röd kappa med pälskrage och runda glasögon. Han följde Willem Dafoe som närmast var en personifiering av en karaktär från sent 1800-tal. Innan dem hade vi fått se Jamie Bell och Tim Roth med flera bland modellerna som dykt upp på var och varannan visning från Milano. För att återgå till kläderna och makt. Ska vi bryta ned begreppet makt och applicera det på modevärlden så är det Miuccia Prada. Hon har nämligen möjligheten att fatta beslut, uppfylla dem och sedan ser vi resten av industrin falla under hennes fötter. Med militärisk disciplin i skrädderiet – låt oss slå ned det direkt; hösten 2012 är kostymens säsong, på riktigt – lyckas hon förmedla bilden av en man med makt. Han har det inte nödvändigtvis lätt i sin position, men plikten kallar och han är den trogen. Där är Prada framme och leker. Hon kallar kollektionen för Tim Blanks och Style.com för “A parody of male power.” Ihåligheten i den maskulina makten är en idé som dykt upp redan dagen innan hos Jil Sander. På långt håll ser Pradakollektionen ut som en defilé daterad kring 1930-talet. Det är i detaljerna Miuccia lägger in parodin. Rent klädmässigt är det materialen som är intressanta, och genialiska – denim och bomull där det egentligen “borde” vara ylle och silke visar hur bedragande det yttre är, och hur lätt vi bedras av det. Att maskulinitet skulle vara maktingivande förkastar hon; bilden vi har är ihålig och falsk. Fokus ligger på runt nacken och vi ser polotröjor sticka upp under skjortkragen. Skorna omringas av gummigaloscher, och bara där har vi ännu ett statement som förstärker karaktären.

Det känns som att det mest är sagt. Allt som återstår att repetera är hur fantastisk Miuccia Pradas förmåga att naturligt blanda in hennes bakgrund i politisk vetenskap med mode. Hon sitter på sin tron och tyst, med suggestioner dirigerar modevärlden. En högre makt.

 

 

Moncler Gamme Bleu

Thom Browne har för Moncler Gamme Bleu tidigare utforskat fäktning, cykling och ridning. För hösten valde han racing och Formel 1 som tema. Vinkeln är fransk snarare än italiensk eller tysk. Brownes tolkningar av de olika sportuniformerna går direkt i linje med sin egen filosofi kring herrmode. Alla regler som finns kastas hastigt åt sidan och när han tweekar något element kring kostymer gör han det ordentligt. Moncler är kända för sina dunjackor, vilket Thom Browne parade ihop med de vadderade uniformerna som raceförare bär. Resultatet är kappor, overalls och jackor i stora, duntäckesliknande quiltningar. Tar man dem ur sammanhanget är det lätt att ta dem för just täcken. Stämningen i den palatsliknande salen var nära de traditionella haute couture-visningar, något som väckts på senare år av Tom Ford och Jean Paul Gaultier bland annat. En annonsör läste upp modellernas namn och gav en beskrivning av vad de bar medan de paraderade nedför catwalken med en nummerskylt i handen. Vill man inte gå klädd som en racerförare i höst så finns det bland alla överdrivna racinglooks plagg som är bärbara. Färgerna är en mustig röd och en skinande gul kontrasterat mot vitt, och även inslagg av rutor i blåtoner. Men har man tur så kanske man får se en och annan djärv man gå all in med dessa looks. Regler och konventioner är till för att brytas och det är exakt vad Thom Browne gör bäst.

Versace

Donatella Versace öppnade sin kollektion för Versace med något klassiskt; kritstreckade kostymer i blått. Snabbt bröt hon upp formaliteten med något så Versace-iskt att det bildligt talat glänsde om det: jeansjackor och -byxor övertäckta med guldnitar. Med H&M-samarbetet fann hon chansen att återväcka gamla klassiker till liv och sprida dem till stora massan. Kanske är det tillbakablicken i arkiven som hon inte känner sig helt klar med. Titeln på kollektionen var “Tough Glamour”. Tuffheten kom från militärinfluerade element, medan glamouren helt enkelt var Versace. Detta tema summeras nog bäst i “flora-flage”, det vill säga en korsning mellan blommönster och camouflage i starka färger. Med stora pälskragar i neonfärger kan man konstatera att det är glamouren som dominerar i kombinationen. Själva tanken med militären och innerbörden av det är i linje med det andra vi sett hittills. Palazzo och makt är en officiell trend från Milano. Det hela förseglas så fort Donatella skickar ut en modell iförd en look som är en pyjamas-kopia på den Prins William sportade då han i somras gifte sig med Catherine Middleton. Vid tillfällen blir det rent vulgärt, men det är lätt att förlåta – vad är Versace utan ett inslag av överdåd och en dos dålig smak? När de flesta andra går på klassiskt grått och tidlöst skrädderi känns det mer än välkommet att få en rejäl kick av färg och lekfullhet. Om Miuccia Prada är premiärminister i det Italienska modet så är Donatella Versace drottning.

Text: Katarina Jansdottir

Bilder: The Sartorialist, Style.com