Paris Herr Höst/Vinter 2012-13 del 2

Walter Van Beirendonck

En modellcast helt bestående av mörkhyade, maskprydda män skickades ut av Walter Van Beirendonck. Maskerna var inspirerade av voodoo och gjorda i läder, vilka i kombination med accessoarerna evokerade referenser till S&M. Titeln ”Lust Never Sleeps” ytterligare spädde på referenserna. Modellerna var voodoo-mästare eller voodoo-dockorna i sig själva som man våldför sig på för att orsaka någon annan smärta. I vanlig ordning lyfts dessa något mörka referenser med humor och en livlig färgskala. Höst/vinter 2012-13 har av många deklarerats som kostymens säsong och det var även fokus hos Beirendonck. Mer klassiska rutiga kostymer livades upp med en cirkelformadpanel i brytande färg eller mönster. Det blir som mest intressant, och bäst, när han skickar ut en skjorta helt i läder med rutiga kalsonger och lårhöga stövlar – hantverket är imponerande. Framgången med kollektionen ligger inte i ett specifikt element, utan snarare hur allting harmoniskt smälter samman. Det som är fantastiskt är att tänka hur många idéer Beirendonck har haft under de 30 år han jobbat, presenterar nu, och att det med all säkerhet finns nya att komma för framtiden.

Ann Demeulemeester

Ann Demeulemeester har klädmässigt strukturerat upp för hösten. Vid säsongsskiftet i sommar lämnar hon bakom sig de draperade och lagrade, Arthur Rimbaud i Afrika-inspirerade silhuetterna för mer strikt och rent skrädderi. Proportionerna är förlängda, från högt knäppta kavajer och tunikor som når golvet. Det finns alltid något mystiskt och romantiskt som omger Demeulemeesters kollektioner, det hittas lättast i de ruffsiga tuppkammarna, den rökiga bakgrunden och soundtracket – de glamorösa legenderna som omger rockstjärnor. Det är en överlag monokrom skala där vitt får ta stor plats, men hon bryter upp den med hints av rött för att sedan gå över till blått som kommer till liv i kostymer i elektriskt blå skinande duchesse. Sättet som Demeulemeester griper sig an mode, karaktärerna och sagorna som hon förmedlar, samt hennes övertygelse är vad som gör resultatet av hennes arbete attraherande. Klänningarna är något för minimalistiska och simpla för att direkt kunna säljas in till audiensen, men som tur är finns det en hel rad skräddade kostymer och rockar att botanisera i för hösten.

Raf Simons

Raf Simons är en man som håller fast vid sin tro och filosofi. Kollektionen som han skickade ut för höst/vinter 2012-13 följde samma spår som alltid; ungdom och subkulturer – men från en ny estetisk vinkel. I sann Simons-anda bär den titeln ”Run Fall Run”. Byxor var skurna precis över knäet, skjortkragar var lagrade. Skorna var särskilt intressanta – ett par tillsynes ”vanliga” joggingskor som väckte till liv vad Simons gjorde i början av sin karriär och när han först började visa i Paris. Det alldagliga dras upp till modestatus. Längs ryggen, fastsatt i kragen, hängde slingor av tonat löshår. Fascinationen för Simons ligger i hur man kan, och vill, förändra sitt utseende. Konceptet utforskades tidigare med hans vår/sommarkollektion 2011 då fokus var på plastikkirurgi. Couture-teknikerna som Simons infuserat sina kollektioner med de senaste säsongerna fanns kvar och där även materialvalen. Ska man applicera titeln till designern själv så får man se till hela hans karriär: han började med ett språng, föll vid milleniumskiftet (då han beslutade sig för att lämna modet), kom snabbt tillbaka och har sedan dess sprungit och hunnit förbi många av sina kollegor. I nutida mode är det Raf Simons som håller täten.

Comme des Garçons

Rei Kawakubo bjöd på en defilé bestående av androgyna karaktärer. Det finns en känsla av glamrock, viktorianska dandys och japansk lolita-kultur genom hela kollektionen. Många looks skulle i hast kunna avfärdas som rent av crossdressing men i en tid då regler inte är till överhuvudtaget, inte ens för att brytas, så inser man att gränsen mellan manligt och kvinnligt i de områden som Kawakubo tar oss alltid varit suddig. Skolpojkar – eller skolflickor – i plisserade kjolar eller shorts matchat med skräddade jackor. I modediskussionen om genus är det Kawakubo med Comme des Garcons som på bästa, och vackraste, sätt levererar intressanta kommenterar. Det mesta sitter i sömmarna, precis som sig bör.

Acne

Återigen var det Acne som avslutade Paris herrmodevecka. Johnny Johansson fokuserade på materialet och valde att gå fake istället för äkta. Läder har dominerat på catwalken och det är då inte bara ekonomiskt för klienterna, utan framförallt etiskt, att få detta alternativ. Lager-på-lager var genomgående för alla looks. Svårigheten med den stilen ligger i att få alla proportioner helt rätt och Johansson klarar alla test skickligt. Tre skjortor lagrade på varandra med ärmarna i olika längd var intresseväckande, medan en ylletröja över en quiltad nylonjacka innehöll en annorlunda kontrast. Ytterligare looks som får en att fråga sig exakt vad det är och titta närmre är ett hjärtmotiv som trycks i olika storlekar. Ibland kan man tydligt urskilja formen, ibland är de så små att de ser ut som polka-prickar. Acne är ett högst välkommet inslag i Paris, och entrén på den internationella modescenen har varit framgångsrik. Simpliciteten, som ofta ackrediteras till märkets nordiska härstamning, och prisklassen gör Johnny Johanssons kollektioner åtråvärda för många olika klienter. Att teamet använder detta för att ta märket framåt och börja trycka på gränserna är briljant. Priset Årets designer på Ellegalan var välförtjänt.